Den röda tråden är alltid den samma
En fredagskväll vid åttatiden får jag ett telefonsamtal från en orolig farmor. Hon har ivrigt sökt mig i veckan, hon vill få till ett samtal där hon kan berätta sin historia. Hon vill få tips och råd på hur hon i sin desperation ska gå tillväga, hon vill hjälpa sin äldre son i en vårdnadstvist. Det är som att öppna en vattenkran, fullt ut, det väller ut frågeställningar, oro, ångest och hjälplöshet. Hon är dessutom förbannad, förbannad på samhällets tafatta hantering.
Den röda tråden är alltid den samma, den första desperationen som smyger sig på när man inser hur saker och ting glider ur händerna, som en hal tvål. Man står där helt maktlös och bara tittar på. Det är som ett skådespel, man tror liksom inte att det är sant. En sann mardröm.
Många som söker sig till VBU är i behov av samtalsstöd, man kan ibland sitta i flera timmar och bara lyssna. Man ropar ofta på hjälp, inte bokstavligen men själsligt. Man vill ha svar, hur kan det få gå till så här? Man har ofta besökt flera instanser, men vart man än vänder sig finns det ingen som kan ge konkreta svar, det saknas dessutom en hjälpande hand.
Den röda tråden är alltid den samma, vi tror blint på att vi lever i ett samhälle som tar ansvar för dessa frågor. Att det finns instanser som kan hjälpa till att reda ut komplikationer och se transparant på felaktiga påståenden. Instanser som kan hjälpa föräldrar i svåra situationer, guida, stötta, lösa umgängesfrågor på plats och se till att barnen får behålla båda sina föräldrar.
Det finns en del samtal som påverkar mig mer än andra. Dessa samtal handlar ofta om att man är utsatt för falska anklagelser. Då tänker jag inte på falska anklagelser som att bli beskylld för att ha stulit ifrån gemensamma pengar, förtal eller att man agerar hotfullt. De är vardagsmat. Nej, dessa anklagelser är grövre, mer våldsamma och ofta återkommande. Föräldrar som berättar om hur de skulle ha förgripit sig på sina egna barn, våldtagit, varit våldsamma eller psykiskt sjuka. Gråtande och nära ett sammanbrott berättar de om polisanmälningar, förhör med socialtjänst och om den enorma förnedring de ställts inför. En klen upprättelse är att i många fall har myndigheter sett igenom anklagelserna. Tyvärr förföljer anmälningarna dessa personer ända upp i Tingsrätten.
Den röda tråden är alltid den samma, falska anklagelser är vanligt förekommande. Idag snarare en regel än ett undantag. Anklagelser om övergrepp, våld eller psykisk ohälsa kan vara avgörande i ett vårdnadsmål.
Många gånger har jag hört uttrycket “…pappan drog, han ville inte vara delaktig…“. Det påståendet är säkert sant i många fall, men desto längre jag håller på, fler stenar jag lyfter på, fler människor jag möter, fler äldre föräldrar jag pratar med så förstår jag att uttrycket “…någon drog……“ får en helt annan innebörd. De föräldrar jag träffar vill inget annat än att vara delaktiga i sina barns liv men förhindras på ett eller flera sätt!
Den röda tråden är alltid den samma, man får inte längre träffa sina barn. Den ena föräldern undanhåller helt barnen ifrån den andra föräldern. Undanhåller eller tar makten över situationen och pytsar ut mindre och mindre umgänge.
För en tid sedan träffade jag en mamma som berättade att hon inte träffat sina barn på väldigt länge, jag frågade henne varför? Hon kunde inte svara på det och jag fick formulera om frågan några gånger. Till slut hejdade hon mig och sa att hon förstod frågan, men att hon inte hade något bra svar. Det blir tyst en stund. Hon sväljer och sväljer, och sväljer igen. Till slut säger hon “vi hade ingen bra kommunikation, alltså mitt ex och jag“. Sedan fortsätter hon meningen “eller rättare sagt, vi hade ingen kommunikation alls“. Jag vet inte hur det gick till men mitt ex behöll vår gemensamma dotter hemma hos sig. Han hörde aldrig av sig, svarade aldrig på mina sms, mail eller telefonsamtal. “Han la locket på helt enkelt“. Jag åkte dit och ringde på och bad om att få träffa min dotter. Några gånger öppnade han inte dörren, vid två tillfällen öppnade min dotter dörren och mitt ex stod bakom. “Jag vill inte prata med dig mamma, jag vill inte åka hem med dig“. Två gånger orkade jag få ett NEJ, sen gav jag upp. Jag var helt förtvivlad. Detta var början på ett långt samtal.
Den röda tråden är alltid den samma, en förälder kan välja att helt avbryta kommunikationen med den andra föräldern. I de fall Familjerätten kallar till samarbetssamtal kan en trilskande förälder avböja samtalet, samtalen är alltid frivilliga. Den förälder som har barnen boende hos sig “vinner“ i längden på att trilskas, umgängessabotera eller utföra umgängesvägran. Om en trilskande förälder påstår att samarbetsproblemen är så stora att barnen far illa är detta ofta ett avgörande. Barnen ska bort ifrån “krigszonen“ enligt socialtjänsten, oavsett hur mycket den ena föräldern försökt att samarbeta.
De personer jag möter, berättar alla om att barnen mår dåligt och tar skada av det som sker. Betygen faller, ätstörningar, aggressivitet, viktminskning, sömnproblem och destruktivt beteende. Listan blir lång. För en tid sedan pratade jag med en pappa som berättar om hans två barn. Allt hade fungerat perfekt under flera år men sedan hände något underligt. Barnens beteende förändrades och pappan möttes av att barnen sa “jag vill inte träffa dig“. Till slut avbröts umgänget helt. I samtal med socialtjänsten berättar pappan om händelserna och frågade vad de trodde det berodde på. De svarade inte på frågan men att det var viktigt att lyssna på barnens vilja och upplevelser.
Den röda tråden är alltid den samma, en förälder som utsätter sina barn för manipulation, umgängessabotage, lögner, vuxen diskussioner och negativt prat om den andra föräldern kommer till slut att bryta ner ett barn. Barnets reaktion blir att fly och skydda sig mot föräldrarnas konflikt. Att till slut säga “jag vill inte träffa dig….“ är enligt min mening det yttersta tecknet på att något är allvarligt fel. Ett barn som utsätts för denna misshandel hamnar i lojalitetskonflikt och stänger till slut helt av, VBU kallar det för barnförstörelse.
Hur reagerar man då som förälder på påståendet ”det är viktigt att lyssna på ett barns vilja”?
Den röda tråden är alltid den samma, alla berättar samma sak fast med olika ord. Varför är det så och vad ska vi göra för att förändra det?
Länk till: