Intervju med Gert Nathaliespappa om hans debutroman, jämställdheten och diskrimineringen han möter i det svenska samhället.
Bara en pappa - Ensam pappa i Ingen Mans Land
Vi möter Gert på ett kafé i Malmö en dag i maj. Gert har nyligen släppt sin debutroman, ”Bara en pappa – Ensam pappa i Ingen Mans Land”. Det är en stolt och glad Gert vi möter som gärna svarar på alla frågor vi har.
Varför en bok?
– Jag kände ett enormt behov av att skriva en bok utifrån ett manligt perspektiv och synsätt. Jag har under 10 år samlat material för att färdigställa boken.
I debutromanen återges Gerts egen berättelse genom personen Sebastian Svensson och hans kamp om att få behålla relationen med sin dotter. Vi får följa Sebastian under några strävsamma år tillsammans med dottern Erika, de går igenom en omvälvande och känslosam process.
I senare delen av romanen möter Sebastian en helt ny sida av det svenska samhället. En sida som inte är helt vanlig att läsa om men som ändå drabbar många pappor. Ett könsdiskriminerande och ej jämställt förhållningssätt där Sebastian, på olika sätt, känner sig angripen av samhället. I många fall är det kvinnor som angriper men också andra män med stereotypa frågeställningar.
Hur menar du att det inte är ett jämställt samhälle?
Det finns åtskilliga exempel i boken där Sebastian utsätts för diskriminering:
– I Sebastians relation med sina arbetsgivare finns en större tolerans att mamma är hemma med små barn, inte samma för en pappa.
– I Sebastians möte med Familjerätt uttalas det återkommande en förväntan om hur en pappa ska släppa sitt krav på ett jämställt umgänge.
– I möte med olika socialsekreterare har klara mål gjorts upp, innan samtal med Sebastian. Samtal som bevakar mammans intressen.
– Folk i allmänhet kunde säga ”bor dina barn hos dig?”, efter ett tag blev det påfrestande och kränkande eftersom dessa kommentarer, ofta underförstått, vittnade om att man tyckte att pappan skulle ta en mer passiv föräldraroll.
– Dagispersonalens blickar när ett barn slänger sig i pappans famn istället för mammans när båda är på plats.
I boken finns ett avsnitt där du skriver ”En känsla av utanförskap hade han burit med sig sedan skilsmässan”. Vad var det för känsla?
Utanförskapet kändes igen på attityderna Sebastian mötte som pappa och de termer som relaterade till Sebastians papparoll och dess tillmätta betydelse.
– Jag uppfattade det hela som om det med tituleringen ”mamma” följde ett erkännande av samhället i stort.
Detta visade sig i olika former av ekonomiska bidrag och i en välvilligare tolkning och tillämpning av lagtexterna, i enlighet med den så kallade rättspraxisen.
Även bland män, kollegerna och en del bekanta, fanns en förväntan om att jag skulle acceptera en roll som ”underdog”, betala underhåll och träffa mitt barn varannan helg.
Jag fylldes av motstridiga känslor; en mix av resignation och raseri. Jag kände det som att jag var lilla David som försökte hävda min dotters och mina rättigheter att umgås mot en mycket stor och oförstående Goliat.
I boken skriver du också att sedan Malmö Tingsrätts dom 1995 fanns det en känsla av att vara omyndigförklarad. Vad var det som hände?
– Alltsedan vår dotter föddes engagerade jag mig i henne och familjen. Jag bytte blöjor, lekte, lagade mat, städade, hämtade och lämnade på dagis, var med vid varje besök på vårdcentraler eller annat som berörde vår dotters vardag.
I och med domstolsbeslutet 1995 fråntogs jag varje möjlighet att som förälder utöva påverkan i min dotters vardag och uppväxt. Jag upplevde att samhället omyndigförklarade mig. Min före detta hustru lutade sig tryggt mot samhällets ensidiga stöd och utvecklades snabbt till en allt annat än ödmjuk diktator, enväldig i alla beslut som rörde vår dotter.
Jag hade verkat för gemensam vårdnad och lika fördelad umgängestid med vår dotter. Malmö Tingsrätt valde att istället utestänga mig från varje möjlighet att fortsätta vara en förälder på jämställda villkor med mamman.
Hennes ovilja att samarbeta för vårt barns bästa belönades av det svenska samhället som gav henne all makt att själv fatta alla de beslut som rörde vår dotter.
Jag såg ett Sverige jag fram till denna stund hade vägrat se, som jag faktiskt inte trodde fanns.
Jag trodde, i min gränslösa naivitet och okunskap, att när föräldrar förlorade vårdnaden var det för att de var olämpliga att utöva sådan. Nu förstod jag att det bara var ett sätt för en rättsinstans att på enklast möjliga vis tysta en diskussion.
– Man följer inga rättsprinciper, man utgår ifrån samhällsnormen att en mamma är det första valet och den mest självklara personen att ta hand om de gemensamma barnen. En modern häxprocess där domstolsbeslutet baserades på fördomar och antaganden och lika delar förutfattade meningar.
Berätta om ditt efternamn, Gert Nathaliespappa. Heter du så?
– Gert Nathaliespappa är mitt namn sedan 5-6 år tillbaka. Jag är den ende mannen i Sverige som har använt sitt barns förnamn kopplat till ändelsen -pappa. Min dotter heter Náthalie Gertsdotter och om man tar allt ifrån mig så ändrar det inte det underbara att jag är hennes pappa.
Kombinationen med våra namn är så ovanlig att tidningar skrivit artiklar om det. Nu väntar jag bara på att fler pappor och mammor följer efter!
Sugen på sommarläsning? Köp Gerts bok här!
Länk till: