”Jag har intervjuat många föräldrar som inte träffat sina barn på flera år. Vi tror ofta att detta handlar om att det är två föräldrar som inte kan komma överens. – Det är fel, problemet är typiskt ensidigt. Ändå bemöts dessa föräldrar i domstol med budskapet, kiss and makeup”
Föräldraalienation – Parental Alienation
Föräldraalienation (eng. Parental Alienation) är när ett barn under en längre tid och utan rimliga skäl uttrycker starka negativa känslor och/eller vägrar kontakt med en förälder, som följd av att en annan nära vuxen har påverkat barnets relation till den avvisade föräldern negativt.
Barn litar på och behöver sina vuxna, och är samtidigt mer fantasifulla och påverkbara än vuxna. Det gör att barns tankar, känslor, minnen och attityder kan färgas starkt av yttre influenser, framför allt om de kommer från vuxna som barnet är i beroendeställning till och har en kärleksfull relation till. Vanligtvis är det en (eller båda) av barnets föräldrar som, i sviterna av en svår separation eller i samband med psykisk ohälsa eller funktionsvariation, medvetet eller omedvetet förmedlar till barnet att den andra föräldern är farlig, inte älskar barnet, eller att barnet är illojalt om det uttrycker kärlek eller längtan till den föräldern. Den alienerande föräldern, alltså den som påverkar barnet negativt mot den andra, kan också ägna sig åt kontaktsabotage, alltså på olika sätt hindra eller försvåra barnets umgänge med den andra föräldern.
Barn kan leva med alienerande påtryckningar från en eller båda föräldrarna under lång tid utan att det märks, men någonstans från 9–10 års ålder, ibland yngre, kan det hända att barnet börjar känna att det måste välja sida. Detta hänger ihop med barnets utvecklingsfaser, där denna ålder sammanfaller med en begynnande utveckling av en egen sammanhållen identitet och större makt och ansvar i världen.
När alienation väl börjar synas i barnets relation till den avvisade föräldern kan det ske långsamt, med en gradvis försämrad relation över tid, eller abrupt, med ett plötsligt avbrott. Oavsett finns det vissa beteendemönster som är vanliga hos barnet, av vilka ett ytterst svartvitt tänkande är det mest särskiljande. Normalt sett kan barn se både fint och fult hos båda sina föräldrar. Hos alienerade barn framstår istället den ena föräldern som helt dålig. Goda minnen är som bortblåsta, alla misstag förstorade och radade upp som pärlband i narrativet om vilken usel förälder hen är. Ibland berättar barnet också om våld eller försummelse som inte har ägt rum, och det är mycket möjligt att barnet verkligen minns det som att det har hänt.
Mötet med socialtjänsten och domstolen
I mötet med socialtjänsten, vården och domstolen uppstår flera svårigheter. Dels kan det vara svårt för välmenande vuxna att skilja mellan å ena sidan falska anklagelser och förvrängda berättelser, och å andra sidan riktig vanvård som ger rimliga skäl till barnets avståndstagande. Till skillnad från vårt grannland Danmark, där en lag nyligen har stiftats om hantering av sådana här ärenden, finns det i Sverige inte någon allmän kunskap hos vården, socialtjänsten eller domstolarna om föräldraalienation eller hur sådana fall bör hanteras. Utan föräldraalienation som möjlig förklaringsmodell och utan kunskap om hur en utredning kan ta reda på om barnet är drabbat av missförhållanden hos den avvisade föräldern, eller utsatt för den alienerande förälderns påverkan, blir vårdnadsutredningarna tyvärr ofta en förvirrad besvikelse.
De allra flesta föräldraalienationsfall innehåller dock inte anklagelser om sådana missförhållanden som får myndigheterna att oroa sig för barnet. Men även i dessa, det vill säga majoriteten av alienationsfallen, står socialtjänsten, vården och domstolarna relativt handfallna. Eftersom föräldraalienation ofta visar sig hos barnet när det är så pass stort att praxis är att göra så som barnet vill, kan inte vuxna utanför familjen agera för att handfast förmå barnet att försöka återupprätta en fin relation med den avvisade föräldern. Istället gör vuxna det som ofta är gynnsamt i andra situationer men inte i alienationsfall: de lyssnar och validerar inkännande, och barnet får berätta och återberätta de negativa berättelserna om den avvisade föräldern, vilket befäster minnena och känslorna ytterligare. Samtidigt kan den alienerande föräldern fortsätta att alienera, med hänvisning till barnets ovilja att umgås med den avvisade föräldern.
Påverkan på barnet
Tyvärr visar forskning att barn som utsatts för alienerande beteenden av en förälder och förlorat den fina relation de en gång hade till den andra föräldern, oftare utvecklar depression och ångest, samt relationssvårigheter och problembeteenden av olika slag. Det är alltså inte bara en enorm förlust för föräldern och barnet som har förlorat en av de allra närmaste och viktigaste relationerna i livet, utan riskerar också att leda till långtgående negativa konsekvenser på bred front för barnet längre fram i livet.
Påverkan på den avvisade föräldern
För den avvisade föräldern är detta ofta en fruktansvärd kris. Det är lätt att hamna i chock, desperation och vanmakt, och att inte veta hur man ska agera. I den situationen är det också lätt att göra sådant som i stunden känns rimligt, men som i praktiken kan förvärra läget: att gå i affekt i möten med myndigheter, att pressa barnet i samtal, eller att fastna i en kamp om att bli trodd. Därför är det viktigt att läsa på, hålla huvudet kallt i kontakter med socialtjänst, vård och domstol, och att vara varsam och konsekvent i kontakten med barnet. Lika viktigt är att söka stöd – både för att orka och för att få hjälp att välja strategier som ger barnet bästa möjliga chans att hitta tillbaka.
VBU arbetar långsiktigt och strategiskt för att de som möter barn med dålig eller obefintlig kontakt med en förälder ska ha kompetens och mandat att hjälpa barnet och föräldern att återfå en god kontakt. Hos VBU finns också råd och stöd till drabbade föräldrar via medlemsmöten och stödtelefon.
Familjerättssekreterare menade att det är en svår uppgift att hålla barnsamtal. Det betonades att många barn är påverkade och säger det de tror att föräldrarna vill höra. Många barn befinner sig också i en svår lojalitetskonflikt mellan föräldrarna. Det framfördes att det är viktigt att se barnets berättelse ur ett helhetsperspektiv. Det framhölls också att utgångspunkten att barnets inställning ska redovisas i en utredning om vårdnad, boende och umgänge i vissa fall riskerar att leda till press på barnet.