Att föräldraalienation (FA) är pseudovetenskap framförs ibland som ett skäl för att begreppet bör förbjudas i domstolar. De som framför detta hänvisar till vad man kallar ”FN-rapporten”, en rapport skriven 2023 av Reem Alsalem, special rapporteur till Human Rights Council (HRC) inom FN-organet UNHCR. Rapporten har fått omfattande kritik men dyker fortfarande upp, nu senast i en programserie från SVT Nyheter Jämtland. I programmet hänvisas till Alsalems rapport och två deltagande ”experter” säger i programmet att Sverige snarast bör följa FN:s uppmaning och förbjuda användandet av föräldraalienation i svenska domstolar. Det förekommer också hänvisningar till rapporten i diskussionsforum på Facebook, oftast från kvinnojourer eller anonyma konton. Det är tydligt att motståndare till begreppet föräldraalienation försöker använda rapporten för att övertyga andra om sin ståndpunkt. Dock har rapporten mött omfattande kritik och den här artikeln är en utveckling av den artikel med kritik som VBU publicerade i juni 2024.
Vad är en special rapporteur?
FN:s special rapporteurs arbetar endast i egenskap av sig själva för HRC. De är ”Independent human rights experts with mandates to report and advise on human rights from a thematic or country-specific perspective”[1]. Idag finns det sammanlagt 60 stycken, med mandat knutna till olika teman eller specifika länder. Det är därför uppenbart att de inte representerar FN och att deras eventuella uttalanden, rapporter eller rekommendationer inte är officiella FN-dokument som stater eller någon annan behöver göra någonting med.
Att special rapporteurs är kontroversiella och har särintressen är inget okänt, och ligger närmast i sakens natur när 60 individer med olika bakgrunder ska uttala sig om ämnen som har med human rights att göra. Det är bara att googla på ”special rapporteur critisism”, för den som vill ha exempel. I skrivande stund verkar till exempel Francesca Albanese och Alice Jill Edwards vara i värst blåsväder, utifrån det som pågår i Israel/Gaza. Även Reem Alsalem har tagit personlig ställning i den konflikten, och vill införa ny terminologi för vad som pågår: ”Ms. Reem Alsalem, the UN Rapporteur on violence against women and girls, describes the Israeli war on Gaza women as “femi-genocide,” calling to adopt new terms in the context”[2] . Detta är så klart inte en officiell ståndpunkt från FN.
Kritik mot Reem Alsalems rapporter
Just Reem Alsalem har en historia av att bli kritiserad utifrån att hon förespråkar en specifik version av feminism i sina rapporter, och bara tar med bidrag från dem som delar hennes åsikter. Ett exempel på detta, förutom rapporten som inkluderar föräldraalienation, är rapporten ”Prostitution and violence against women and girls”[3] som bland annat bemötts i den vetenskapliga artikeln ”The (mis)use of evidence in contested rights: commentary on the UN Special Rapporteur on violence against women and girls’ report on “prostitution and violence”[4]. Att hon bortser från eller använder forskning på ett missvisande och/eller vilseledande sätt är genomgående i kritiken mot henne, inte minst vad gäller rapporten Custody, Violence Against Women and Violence against Children, i vilken hon kallar föräldraalienation för pseudovetenskap. Kritiken mot både innehållet i denna rapport, liksom av hennes tillvägagångssätt att genomföra den har varit massiv. Mest känd och detaljerad är antagligen “An Analysis of the Report by the Special Rapporteur on “Violence against Women and Girls, Its Causes and Consequences, to the United Nations Human Rights Council””[5].
Reem Alsalem har också fått kritik för att hon inte följt HRC:s uppförandekod när hon skrivit rapporten. Se “Reem Alsalem Must be Held Accountable for Repeated and Severe Violations of the HRC Code of Conduct” som finns att läsa på CEDV, Coaliation to end Domestic Violence hemsida[6]
Vad erkända forskare inom föräldraalienation säger om rapporten
Professor Benjamin Hine som forskar om bland annat föräldraalienation vid University of West London säger så här om rapporten:
On the UN report and “recommendations”: It is important to highlight that UN bodies rely heavily on submissions from advocacy groups, which are not always balanced. The report often cited does not represent a global academic consensus, nor does it reflect the extensive peer-reviewed research on parental alienation. In fact, dismissing parental alienation as a concept runs counter to large-scale international evidence and the lived experiences of many families and professionals.
FA-expertveteranerna Edward Kruk och Jennifer J. Harman har skrivit en vetenskaplig artikel specifikt om vilka strategier som de som förnekar förekomsten av FA använder sig av, ”Countering Denialism About Parental Alienation. Refuting claims against parental alienation as a form of family violence”[7], publicerad i The American Journal of Family Therapy 2025. Angående påståenden om att FA (eller parental alienation, PA) skulle vara ”pseudovetenskap” skriver de:
It is no longer tenable to dismiss the field of PA as lacking in scientific status. With over a thousand articles and books in existence about, several research reviews published within the last decade indicate that PA is growing scientific field. In the largest scoping review on this topic that utilized four databases to identify peer-reviewed, empirical research, Harman and colleagues identified over two hundred research studies published in 10 languages over the past two decades using a wide variety of methods and samples. The scientific foundation for the field of PA is thus strong and robust. They conclude, “the current state of parental alienation scholarship meets the three criteria of a maturing field of scientific inquiry: an expanding literature, a shift toward quantitative studies, and a growing body of research that tests theory-generated hypotheses. Nearly 40% of the research on parental alienation has been published since 2016, establishing that the field has moved beyond an early stage of scientific development and has produced a scientifically trustworthy knowledge base.”
Further, there is a growing scientific consensus that PA behaviours are a serious form of both intimate partner violence and child abuse, often not recognized, and far more common than many assume it to be. The abusive strategies of alienating parents have been well-documented, as have the effects of PA on children and parents, which constitute a significant form of harm.
In summary, the scientific status of PA has been confirmed through a large body of peer-reviewed research, and to state that there is no scientific evidence of PA is at best an outdated opinion, and at worst an attempt to deliberately falsify, mislead and misinform. Referring to PA as a “pseudo-concept” in a pejorative manner is also clear evidence of an anti-scientific orientation”.
[1] https://www.ohchr.org/en/special-procedures-human-rights-council
[2] https://daysofpalestine.ps/femi-genocide-new-term-to-describe-israels-brutal-strategy-against-gaza-women/
[3] https://www.ohchr.org/en/documents/thematic-reports/ahrc5648-prostitution-and-violence-against-women-and-girls-report
[4] https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/26410397.2024.2425530
[5] https://hochstrittig.org/wp-content/uploads/2023/06/20230602-Analysis-Report-Special-Rapporteur.pdf
[6] https://endtodv.org/pr/reem-alsalem-must-be-held-accountable-for-her-repeated-and-severe-violations-of-the-hrc-code-of-conduct/
[7] https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/01926187.2024.2396279