Den här sidan kan läsas som ett komplement till broschyren Socialtjänsten och skilsmässobarn. Den innehåller dels en del fördjupade texter, dels referenser till artiklar och böcker som är relevanta.
Barnets bästa intresse
Barnets bästa intresse är en grundläggande princip i svensk lag och i internationella konventioner, som FN:s barnkonvention. Det innebär att alla beslut som rör barn – till exempel om vårdnad, boende och umgänge – ska utgå från vad som är bäst för barnet, inte för föräldrarna eller andra vuxna.
När man bedömer vad som är i barnets bästa intresse behöver man bland annat titta på:
- Barnets rätt till skydd från våld, övergrepp och försummelse.
- Barnets hälsa, trygghet och emotionella utveckling på kort och lång sikt.
- Barnets behov av en nära och trygg relation till båda sina föräldrar och andra närstående till familjen.
- Barnets åsikter och önskemål, beroende på ålder och mognad.
Barnets bästa intresse ser olika ut från fall till fall, och måste alltid bedömas individuellt. Man måste också göra bedömningen på både kort och lång sikt. Man kan inte utgå ifrån att det är i barnets bästa intresse att få sista ordet i en vårdnadstvist. Barnet är barn och det är föräldrarnas (eller vårdnadshavarnas) ansvar att ta alla viktiga beslut i barnets liv.
Exempel på hur olika kriterier måste utvärderas och ställas mot varandra:
Att flytta barnets boende från en förälder till den andra bryter mot barnets behov av kontinuitet och kan vara uppslitande på kort sikt. Mot det ska ställas risken för att barnet helt tappar en trygg och nära relation med en förälder, kanske för resten av livet, vilket är förödande på lång sikt.
Ett annat sätt att svara på frågan om vad som är i barnets bästa intresse är att bryta ner det till negativa begrepp: Barnets bästa är att inte bli utsatt för misshandel, manipulation eller annat psykiskt våld, inte heller för vanvård eller övergrepp. Det kan också innebära att barnet slipper ta svåra beslut, och får lov att vara just barn. I att vara barn ingår normalt att ansvaret för avgörande beslut ligger hos föräldrarna.
Barnets bästa intresse kan alltså inte likställas med att barnet har bestämmanderätt i VBU- eller LVU-utredningar.
Föräldraalienation
Föräldraalienation förekommer i alla slags familjekonstellationer och är könsneutralt. Både kvinnor och män kan alienera eller vara utsatta för alienation.
Föräldraalienation är ett begrepp som beskriver en situation där ett barn, oftast efter en separation eller skilsmässa, påverkas av den ena föräldern att ta avstånd från eller avvisa den andra föräldern – utan att det finns giltiga skäl för detta avstånd. Det handlar inte om att barnet självt vill bryta kontakten på grund av exempelvis våld eller övergrepp, utan det uppstår som ett resultat av att den ena föräldern underminerar relationen mellan barnet och den andra föräldern.
Den alienerande föräldern kan till exempel
- Tala negativt om den andra föräldern inför barnet.
- Hindra eller sabotera kontakt med den andra föräldern.
- Lägga skuld på barnet för att det vill träffa den andra föräldern.
- Få barnet att tro att den andra föräldern är farlig, opålitlig eller inte älskar det.
Föräldraalienation kan se olika ut och påverkar barn på olika sätt, beroende på hur stark kontroll den alienerande föräldern har, hur barnets relation till föräldrarna varit tidigare och hur barnet svarar på det alienerande beteendet. Det är inte ovanligt med syskonskaror där ett eller flera barn är alienerat, men inte alla barnen.
Föräldraalienation kan graderas från mild till svår
Mild: Barnet har inte ett uppenbart svart-vitt tänkande och förmår att känna skuld när det beter sig illa mot den utsatta föräldern.
Medelsvår: Barnet tar tydlig ställning för den ena föräldern mot den andra, men avvisar inte helt kontakten. Barnet kan försöka underminera den utsatta förälderns auktoritet som förälder och vuxen.
Svår: Barnet vägrar helt att träffa den drabbade föräldern och kan uppvisa både fruktan och makt i kontakten. Barnet har ett långt gående svart-vitt tänkande. Detta är således ett barn som i känslomässig bemärkelse är sjukligt anknutet till den alienerande föräldern och fångad i en familjedynamik som förorsakar dem skada. En svårt alienerande förälder är nästan alltid expert på att ljuga och manipulera andra. Därför kan man inte förstå och utreda en sådan här familjedynamik om man inte noga lyssnar på båda föräldrarna.
Referenser om föräldraalienation
- Jennifer J. Harman, Richard Warshak, Demosthenes Lorandos, Matthew Florian, Developmental Psychology and the Scientific Status of Parental Alienation, Developmental Psychology, Vol. 58, 2022:1887-1911. En kunskapsöversikt från 2022 över forskningsläget för föräldraalienation som identifierade 213 vetenskapliga artiklar på tio språk och fastslog att fältet börjat uppnå vetenskaplig mognad.
- Heather R. Ames, Christine H. Hestevik, Lars J. Langoien och Tor A. Rosness, Hvordan forstå og håndtere barn som avviser en forelder, en systematisk kartleggingsoversikt. Folkehelseinstituttet, Rapport 2021, Oslo 2021. En sammanställning över 54 primärstudier och en översiktsstudie, som alla kvalitetsmässigt kvalificerat sig för medverkan.
- Eivind Meland, Dag Furuholmen och David Jahanlu, Parental alienation – a valid experience? Scandinavian Journal of Public Health, Vol. 52, 2024:598-606.
Att utvärdera föräldraalienation
Det finns flera olika tester för att bedöma och utvärdera om alienation föreligger och även vilken grad av alienation det rör sig om. Det mest etablerade testet är Parental Acceptance-Rejection Questionnaire, eller PARQ-testet. Det är ett standardiserat psykologiskt test som används för att mäta hur ett barn (eller vuxen) uppfattar sina föräldrars beteende, särskilt i termer av acceptans eller avvisande.
PARQ-testet fokuserar på fyra huvudområden i föräldrabeteende
- Värme/kärlek – Uppfattningar om förälderns tillgivenhet, omsorg, och kärlek.
- Fientlighet/aggression – Om föräldern upplevs som arg, hotfull eller fysiskt straffande.
- Likgiltighet/liknöjdhet – Om föräldern är känslomässigt frånvarande eller inte bryr sig.
- Otrygghet/kontroll – Om barnet känner sig osäkert eller kontrollerat av föräldern.
Sverker Sikström, professor i psykologi vid Lunds universitet, berättar i videon “Hur vet man om ett barn är alienerat i vårdnadstvister?” om hur man kan mäta alienation, eller att ett barn blivit påverkat så det inte vilja träffa sin ena förälder. Det finns många möjliga skäl som kan förklara att ett barn avvisar sin ena förälder men bara ett av skälen är föräldraalienation. I presentationen introduceras PARQ. Se videon här: https://www.youtube.com/watch?v=SBQbhNyAAvc&t=52s
Testet kan användas i utredningar inom socialtjänst, familjerätt, psykologisk behandling, eller forskning. Det kan hjälpa till att förstå om ett barns vägran att träffa en förälder handlar om verkliga kränkningar, eller om det finns tecken på påverkan från den andra föräldern.
PARQ ger objektiva mätdata som kan vara ett komplement till observationer, samtal och annan dokumentation. Det hjälper till att:
- Identifiera upplevd föräldraförmåga ur barnets perspektiv.
- Skilja på fysiska övergrepp och psykisk påverkan på grund av alienerande beteende.
- Stärka analysen av vad som är i barnets bästa intresse i exempelvis vårdnads- och umgängesutredningar.
Fem-faktormodellen
Modellen beskrivs kort på sidan 3 i broschyren. För mer information se till exempel:
- William Bernet och Laurence L. Greenhill, The Five-Factor Model for the Diagnosis of Parental Alienation, Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, Vol. 61, 2022:591-594.
- Amy J. L. Baker, Reliability and validity of the four-factor model of parental alienation, Journal of Family Therapy, Vol. 42, 2020:100-118.
- Stephen Lee Morrison och Robyn Ring, Reliability of the Five-Factor Model for Determining Parental Alienation, The American Journal of Family Therapy, Vol. 51, 2023:580-598.
Behandlingsmiljö
Föräldraalienation är ett relationstrauma. En förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas normalt är att återfå relationen och ett vardagsliv med sin bortstötta förälder och att få känna sig värdefull i egen rätt. Barnet behöver hjälp med gränsdragning för att hamna rätt i familjehierarkin.
Syftet är att hjälpa barnet att återfå den grundläggande tryggheten hos den bortvalda föräldern. Barnet behöver hjälp med reglering av känslor och vardagliga rutiner. Att hjälpa en familj i detta trauma kräver erfarna terapeuter eller psykologer som är kunniga i föräldraalienation.
Att arbeta med relationen mellan barnet och den alienerade föräldern
Vid svårare alienation krävs ofta att barnet isoleras från den alienerande föräldern under en tid, man brukar utgå ifrån tre månader. Det finns numera exempel på fall där socialtjänster har beviljat att barnet och den alienerade föräldern att under en tid få vara tillsammans på ett boende på annan ort för att få möjlighet att ostört reparera relationen.
Viktiga principer vid behandling
- Barnets bästa är alltid i centrum.
- Neutralitet och opartiskhet från behandlare.
- Tydliga gränser kring ansvar – barnet får inte bära skulden.
Den brittiska terapeuten Karen Woodall har stor erfarenhet av behandling av drabbade familjer. Hon håller kurser och publicerar mycket läsvärt material för terapeuter och föräldrar. Se familyseparationclinic.com/ och karenwoodall.blog/
Att förbereda den alienerade föräldern att möta det alienerade barnet
Målet är att hjälpa och förbereda den drabbade föräldern att inte reagera impulsivt på sitt alienerade barn.
Den amerikanska psykologen, forskaren och författaren Amy Baker ger följande exempel på hur en förälder kan träna sig att bemöta ett alienerat barn:
- Säg inte: ”Det är inte sant” om barnet säger något kränkande som inte stämmer, som “Du bryr dig inte om mig och har aldrig älskat mig.” Svara barnet så här: “Jag är så ledsen att höra dig säga det. Det måste göra ont att känna att jag inte älskar dig. Du är värd så mycket kärlek och du förtjänar att bli älskad och jag älskar dig så mycket.”
- Säg inte: “Det är inte sant” om barnet kommer med orimliga påståenden. Då känner sig barnet stämplat som en lögnare. Välj ett sätt att svara som mer stämmer överens med barnets erfarenhet. Svara i stil med följande: ”Så bra att du berättar att det är så här du känner nu. Jag antar att det här är något vi måste arbeta med. Hur tror du att vi kan göra det?”
- Säg inte: “Det är en lögn”, det förolämpar barnet. Ingen vill höra att den ljuger och barnet blir ännu mer sårat och arg än tidigare. Svara barnet så här: “Det är bra att jag får veta att du tror detta. Det måste verkligen göra ont att tro att jag gjorde en sådan sak. Jag gjorde inte det men jag förstår att du tror att jag gjorde det”.
- Säg inte: ”Vem har sagt det till dig?” Då upplever barnet att du matar barnet med lögner och att det borde vara klokt nog att fatta det och känner sig förolämpat. Det får motsatt effekt och barnet försvarar den alienerade föräldern. Svara barnet så här: “Jag är glad för att du delar dina tankar och känslor”
- Säg inte: “Hur vågar du tala till mig på det sättet?” Då hindrar du barnet att prata om den frågan som stör och visar att du som förälder inte tillåter oliktänkande. Svara i stället: “Det är bra att du berättar hur du känner, jag vill så gärna förstå vad som gör dig så upprörd”.
Referenser
Böcker på svenska
”Barn som tvingas välja bort en förälder” av Anna Lytsy och Christina Bergenstein. Norstedts Juridik, andra upplagan 2023.
“Föräldrar som beter sig illa. Hur institutioner och samhället hjälper till att alienera barn från sina kärleksfulla familjer” av Jennifer Jill Harman och Zeynep Biringen. The Colorado Parental Alienation Project, LLC, 2018.
Båda dessa böcker finns i svenska bokhandlar och bör finnas på alla socialkontor!
Se också avsnittet Boktips: vardnad.se/boktips/