Min historia är berättelser från verkliga livet som visar på hur föräldrar kämpar för att få hjälp och stöd för sina barn, ofta från oförstående myndigheter. Berättelserna är skrivna av medlemmar i VBU, eller som intervjuer gjorda av våra skribenter.
Vill du dela med dig av din historia?
Skriv till minhistoria@vardnad.se så blir du kontaktad av någon i föreningen för att komma överens om hur det ska gå till.
Alla berättelser anonymiseras. Namn, orter och annat som kan göra att det enskilda fallet kan identifieras har ändrats.
Från skolk till kriminalitet
Det började ungefär ett halvår efter skilsmässan. Mitt x slutade plötsligt att tala med mig. Han ville inte veta av mig mer. Jag blev orolig eftersom vi hade tre gemensamma barn som då var 7, 10 och 12 år gamla, och jag ansåg att vi vårdnadshavare måste samarbeta för barnens skull. När mitt x började tala med mig via barnen ansökte jag om samarbetssamtal hos familjerätten.
Samarbetssamtal hos familjerätten
Vi gick på samarbetssamtal i knappt ett år. På varje möte sa mitt x bara ”nej”. Han sade rakt ut att han inte ville samarbeta med mig. Efter ett års samtal hade vi gått bakåt och stod på ruta -1. Mitt x hade fått vatten på sin kvarn eftersom han indirekt hade fått stöd av familjerätten att han inte behövde samarbeta och tala med mig, eftersom ingen hade sagt åt honom och inget hände. Det resulterade i att situationen blev ännu värre efter samtalen.
Pappan fortsatte att ignorera mig och talade med mig endast via barnen, vilket satte barnen i en svår sits.
Dottern flyttar till pappan och börjar skolka
När dottern var 13 år valde hon att bo hos pappan på heltid. Det dröjde inte länge innan hon började skolka och när frånvaron hade blivit 50% gjorde skolan en orosanmälan. Den lades ner mycket snabbt med motiveringen att ”Dottern har ett stort nätverk och pappan vill att hon går till skolan”. Jag som mamma och vårdnadshavare nämndes inte alls. I utredningen stod även att pappan sagt att han inte ville ha några regler eller konsekvenser. Dottern fortsatte att skolka, frånvaron ökade snabbt till 75%. Jag såg hur min dotters betyg rasade och att klara grundskolan var inte längre möjligt.
Skolket fortsätter och det blir fylla och första polisförhöret
All information om min dotter fick jag från dotterns kompisars föräldrar. De berättade att dottern hade börjat dricka både hos vänner och i närheten av hemmet. Och att de skjutsat hem henne ett flertal gånger, full.
En dag ringde socialtjänsten och berättade att de fått in en orosanmälan från Polisen. Min dotter hade kört sin EPA onykter och kört i diket. Både polisen, jag och skolan gjorde orosanmälan men alla anmälningarna lades ner mer motiveringen ”Dottern har ett stort nätverk och pappan vill inte att hon dricker ”. Jag nämndes inte alls.
Börjat snatta
Jag hade inte träffat min dotter på ett halvår och jag visste inte längre hur hon såg ut. En dag ringde socialtjänsten och sa att polisen hade gjort en ny orosanmälan. Dottern hade blivit påkommen med att snatta. Sedan fick jag reda på att pappan och dottern redan hade varit på förhör hos polisen, Polisen informerade nämligen endast den vårdnadshavare som barnet är skrivet hos, det vill säga pappan.
Ansökte om familjebehandling
Jag ansökte om familjebehandling hos socialtjänsten för att få hjälp att bygga upp en relation med min dotter, detta då pappan inte ville hjälpa till. Ansökan beviljades.
Både jag och mitt x fick familjebehandling med en och samma person, men vid olika tillfällen. Det slutade med att socialtjänsten meddelade, mig bara efter tre träffar, att jag inte skulle få mer familjebehandling. ”Varför?” undrade jag eftersom jag i min ansökan hade önskat hjälp med att bygga upp en relation med min dotter. ”Du kan ju ändå inget göra då ditt x inte vill prata med dig” svarade de. Sedan var jag bortkopplad från familjebehandlingen och fick inte den hjälp jag ansökt om och blivit beviljad.
Begärde LVU för dottern och mig
Mitt x och min dotter fortsatte att vända mig ryggen och dottern gled mer och mer ifrån mig. Jag såg hur det fortsatte att gå åt fel håll för henne och jag kunde inte göra något själv och fick ingen hjälp från någon.
Därför begärde jag LVU för min dotter och mig, så att vi tillsammans kunde få en behandling för att bygga upp vår relation i frånvaro av pappan. Jag var nämligen övertygad om att pappan påverkat dottern att inte vilja träffa mig.
”Det finns inget i din dotters beteende som gör att vi kan sätta in LVU” svarade socialtjänsten.
Dottern gjorde grov skadegörelse och hamnade hos Polisen igen
En dag ringde ägaren till en närliggande butik till mig och sade att han hade identifierat min dotter på deras övervakningskamera. Hon hade mitt i natten vandaliserat butikens entrédörrar med en stor sten. Tre gånger hade hon kastat in den mot glasdörrarna. Dottern blev polisanmäld och åkte in på förhör rörande grov skadegörelse.
Jag ringde socialtjänsten och sa att de nu måste agera för att min dotter dels dricker och kör rattfull och är på väg in i en kriminell bana med snatteri, rattfylla och grov skadegörelse. ”Det är vad du säger, men inget har kommit till oss så vi kan inte se den utvecklingen”.
Vad finns att göra?
I över två år har både jag, skolan, samt på slutet även polisen, gjort ett antal orosanmälningar till socialtjänsten som bara lades ner med motiveringen att ”pappan vill inte… stort …….nätverk… pappan tycker …”
Min dotters utveckling under dessa år började med skolk som resulterade i att hon inte klarade grundskolan. Hon började sedan snatta, dricka, köra rattfull och utföra grov skadegörelse. Hon har blivit beroende av vejps som hon tydligen köper från en farlig familj som styr stadens undre värd. Dessa grupper är kända för att leda in ungdomar i både droger och kriminalitet.
Jag kan bara stå bredvid och se hur min dotters destruktiva beteende ökar. Jag får ingen hjälp från någon trots att jag anmält till socialtjänsten många gånger.
I 22 § LVU står att ”Stödet behöver sättas in i tid, innan problemen har hunnit växa sig för stora”. Min dotter har utvecklat missbruk samt påbörjat en brottslig verksamhet och jag får ingen hjälp.
Mamma A
Min son och hans kompis skulle sätta ett gäng på mig - och döda mig
En berättelse om Evas kamp, som mamma, för att skydda sin enda son mot både fysiskt och psykiskt våld från pappan.
Det var redan då deras gemensamma barn föddes som hon märkte att det var någonting som inte stämde. Pappan blev arg på sonen och slog honom, ofta för ingenting. Åren gick och Eva försökte vid flera tillfällen att separera, men varje gång hotade pappan med att han skulle ta sonen ifrån henne om hon lämnade honom. När sonen var i 9-årsåldern hade det gått så långt att Eva fick nog och separerade från pappan, med gemensam vårdnad om sonen med upplägget varannan vecka. Men sonen ville inte bo hos sin pappa och vid ett flertal gånger rymde han hem till mamman, vilket gjorde pappan ursinnig. Eva kände sig kluven och mådde inte bra av att lämna sonen hos pappan då han inte ville. Samtidigt hade ju pappan hotat med att ta sonen ifrån henne, så hon inte vågade göra något.
När det var Evas vecka och hon hämtade sonen hos pappan, var sonen alltid nedstämd. Det började med att han sa till Eva att pappan var rädd för henne, att hon alltid var arg och att hon hade varit dum mot pappan. Efter en tid hos mamman blev allt som vanligt igen, med samma goda relation som innan separationen. Men varje gång sonen var hos pappan blev han arg på Eva igen och blev mer och mer negativ till henne. Till slut började sonen messa mamman att han skulle klippa banden med henne. Ibland ringde sonen och skrek åt henne att han aldrig mer ville träffa henne. Allt som Eva gjorde var dåligt, medan allt som pappan gjorde var bra.
Sonen blev också aggresiv mot kompisarna i skolan. Han började skolka och skolkuratorn gjorde en orosanmälan till socialtjänsten utifrån våld i hemmet. Eva, pappan och sonen blev kallade till på ett utredningsmöte, men Eva var fortfarande så rädd för pappan och hans hot om att ta sonen ifrån henne att hon tonade ner våldet. Att Eva skyddade pappan inför socialsekreterarna ångrar hon djupt idag, men så här efteråt inser hon att hon hade blivit manipulerad av honom under många år. Socialtjänstens utredning resulterade i att familjen skulle få gå på familjebehandling.
Nästa gång Eva skulle hämta sin son hos pappan var det samma visa igen. Sonen var arg och skrek att han hatade henne och aldrig mer ville se henne. Pappan vägrade att låta Eva ta med sig sonen, men Eva gav sig inte och lyckades till slut lugna ner sonen och få med sig honom hem till sig. Och efter någon dag hos mamman var allt lugnt och bra igen. Så fortsatte det. När sonen varit hos pappan blev han hatisk mot mamman och hatet ökade succesivt för varje gång.
Familjebehandlingen började och behandlarna förstod att pappan talade illa om mamman med sin son, och förklarade att pappans attityd mot mamman troligtvis överförts till sonen. De rekommenderade att sonen skulle bo på heltid hos mamman eftersom sonen kunde ta skada både fysiskt och psykiskt hos pappan. Då ville inte pappan gå på familjebehandling mer och ärendet avslutades.
Sonen fortsatte att bo hos pappan varannan vecka och han blev ännu mer hatisk mot mamman. Han var nu inte bara arg på Eva utan även på släktingarna på hennes sida och skrev att han aldrig ville veta av dem mer.
Eva ansökte om en ny familjebehandling, en påtvingande behandling denna gång. Samtidigt ökade sonens ilska och våldsamma beteende i skolan. Skolsköterskan misstänkte att han hade ADHD och skrev därför en remiss för utredning. Slutsatsen var att sonen med stor sannolikhet hade ADHD och läkaren skrev ut medicin. Men pappan motsatte sig läkarens bedömning och påstod att mamman hade köpt en ADHD-diagnos och vägrade att ge sonen medicin. Läkaren kallade till tjänstemannamöte, men socialtjänsten ansåg att det inte behövdes. Det fanns ingenting att göra. Sonen fick helt enkelt vara utan medicin.
Efter en lång utredning, rörande Evas ansökan om familjebehandling, kom socialtjänsten beslut. Eva själv skulle få familjebehandling eftersom hon var överdrivet orolig och hade ”fejkat” en ADHD-diagnos på sitt barn (trots att det var skolsköterskan som från början misstänkt att sonen led av ADHD). Vidare stod det att det inte förekom något våld eftersom de kunde se på sonen att han inte hade några blåmärken. Och att sonen blev arg på mamman då han var hos pappan berodde på att han hade en sann ilska mot mamman och inte på någon påverkan från pappan. Utredningen föll pappan i smaken och med den som underlag stämde han Eva på boendet och socialtjänsten blev inblandad igen.
Eva tog upp med socialtjänsten om att det rörde sig om föräldraalienation, ett begrepp som socialsekreteraren inte kände till. Pappan å sin sida, sa att det inte alls försiggick någon påverkan på sonen från hans håll, och socialsekreteraren trodde honom.
Dagen innan de skulle upp i Tingsrätten angående pappans stämning om boende, ville pappan förlikas. Förlikningen blev att sonen skulle bo hos mamman 8 dagar och hos pappan 6 dagar vilket Eva gick med på. Något hon ångrar idag då hon tror att hon hade vunnit hela boendet i rätten. Hon tror att pappans plötsliga förlikning berodde på att han helt enkelt kände på sig att han inte skulle vinna i tingsrätten.
Efter förlikningen, då de skulle börja med 8 + 6, slutade pappan att ha några regler, gränser och konsekvenser hemma hos sig, för att slippa alla konflikter med sonen. Sonen slutade helt att gå till skolan och blev ännu mer aggressiv mot Eva. Han och hans kompis gick in i Evas hem för att stjäla saker ur skåpen och pengar. När Eva försökte stoppa det hela började sonen att kasta saker och slå henne. Sonen hotade henne och sa att han och hans kompis skulle sätta ett gäng på henne – och döda henne.
Eva vände sig åter igen till socialtjänsten, mest för att sonen skulle få vård och medicin, men även för att sonen uppenbarligen inte mådde bra. Men på mötena handlade allt om att få det lugnt hos pappan och att få sonen att gå till skolan. Ingen talade om sonens ilska mot mamman eller om deras relation.
Det var som att försöka flytta ett berg. Under den här tiden blev Eva akut sjuk och blev inlagd på sjukhuset När hon började känna sig lite bättre skrev hon till sin son och undrade om han ville komma och hälsa på henne. Då messade han tillbaka ”fuck you”.
Vill du dela med dig av din berättelse? Kontakta oss på minhistoria@vardnad.se så berättar vi om hur det kan gå till.