Av 6 kap. 15 § första stycket FB framgår att barn har rätt till umgänge med den förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget är i första hand till för barnet och det är barnets intressen och behov som ska vara avgörande. Barnets rätt till umgänge innebär dock inte att föräldern kan tvingas att umgås med sitt barn. Det finns inte heller någon absolut rätt för en förälder att få umgås med barnet. Av lagstiftningen framgår att det är barns bästa som ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det enligt 6 kap. 2 a § FB fästas avseende särskilt vid
- risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort, hålls kvar eller på något annat sätt far illa, och
- barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna
Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad. Det innebär att barnets egen uppfattning ska tillmätas betydelse i den slutliga bedömningen av vad som är barnets bästa. Principiellt sett finns det ingen plikt för ett barn att umgås med föräldern. I praktiken kan ett barn dock inte motsätta sig umgänge om sådant bedöms vara till barnets bästa. En dom om umgänge kan verkställas mot ett yngre barns vilja och, med vissa inskränkningar, även mot äldre barns vilja om det bedöms vara till barnets bästa att träffa den andra föräldern.
Umgänge mellan barnet och en förälder kan ske inte bara genom att barnet och föräldern träffar varandra utan också genom annan kontakt mellan dem (6 kap. 15 § första stycket FB). Umgänge kan till exempel ske genom brev eller telefon.