Ytterligare vägledning för socialtjänsten: Frågor att ställa när ett barn avvisar kontakt
När ett barn säger att det inte vill träffa en förälder står du inför en av de svåraste bedömningarna som finns. Är det ett barn som värjer sig av goda skäl, eller ett barn som påverkats att ta avstånd? Det viktigaste hela vägen: håll båda möjligheterna öppna.
Innan du börjar
- Pröva skyddsbehov först. Finns tecken på våld, hot, övergrepp eller omsorgsbrist ska det utredas först och självständigt. Ett barns motstånd kan vara helt befogat.
- Anta inte i förväg. Gå inte in i samtalet övertygad om vare sig påverkan eller skydd. Låt svaren forma bilden.
- Lyssna på barnets villkor. Ställ inga ledande frågor, lägg inga ord i barnets mun, och pressa inte fram svar.
- Bedöm utifrån helheten. Ett enskilt samtal eller svar bevisar ingenting. Väg in tid, mönster och flera källor.
- Var medveten om din egen påverkbarhet. Du får troligen endast träffa barnet med den ena föräldern, vilket kan ge ett begränsat perspektiv på hur barnets relation tidigare varit med den andra.
Samtal med barnet
Öppna frågor som låter barnet berätta fritt, i sin egen takt. Anpassa språket efter ålder och mognad.
Om relationen och vardagen:
- Berätta om en vanlig dag hos var och en av dina föräldrar.
- Vad brukar ni göra tillsammans? Vad är roligt, och vad är mindre roligt?
- Finns det något hos någon av dina föräldrar som gör dig orolig eller rädd? Berätta gärna mer.
Om avståndet:
- Du har sagt att du inte vill träffa din [förälder]. Kan du berätta mer om hur du tänker kring det?
- När började det kännas så? Minns du något särskilt som hände?
- Hur känns det när du tänker på att träffa [föräldern]?
Om hur barnet förstår sin situation:
- Hur tror du att det skulle vara om ni sågs igen?
- Är det något du önskar var annorlunda?
- Hur pratar man hemma om din andra förälder?
Lyssna lika noga på det som talar för behov av skydd som på det som talar för påverkan.
Dokumentera såväl frågorna som barnets svar.
Tänk på att barnets svar behöver förstås utifrån om en av föräldrarna är närvarande i rummet, eller sitter i närheten utanför.
Situationer som behöver utredas vidare
Vissa omständigheter motiverar att man tittar närmare. De är ingångar till fortsatt utredning, inte slutsatser:
- Barnet har inte haft regelbunden kontakt med den ena föräldern på lång tid och bor bara hos den andra, mot den ena förälderns vilja.
- Barnet uttrycker stark ovilja mot den ena föräldern, som verkar ur proportion med förälderns eventuella felsteg.
- Det finns en påtaglig skillnad mellan vad barnet säger här och nu och hur relationen sett ut tidigare, utifrån beskrivningar från såväl föräldrar om lärare, släkt, och andra som haft kännedom om relationen.
- Barnet har tappat kontakten även med släkt och nätverk på den ena förälderns sida.
- Barnet visar tecken på att inte må bra – i skolan, socialt eller känslomässigt.
Frågor till föräldrarna
Ställ likartade frågor till båda föräldrarna, och lyssna efter både samarbetsvilja och oro:
- Hur beskriver du barnets relation till den andra föräldern?
- Hur pratar du med barnet om den andra föräldern?
- Hur ser du på barnets behov av kontakt med den andra föräldern framåt?
- Vad tror du ligger bakom att barnet inte vill träffa [föräldern]?
- Finns det något du är orolig för när barnet är hos den andra föräldern? Vad bygger oron på?
- Hur skulle du vilja att vi löste det här, för barnets bästa?
Var lyhörd för både den som uttrycker befogad oro och den som beskriver kontaktproblem – och för tecken på att en förälder aktivt motverkar barnets relation till den andra. Pröva sakligt, åt båda håll.
Dokumentera resonemanget
Skriv ner vad du sett och hört, vilka tolkningar du övervägt – åt båda håll – och hur du vägt dem. Ett tydligt och balanserat resonemang går att följa och ompröva. Frågestödet kan med fördel användas tillsammans med en strukturerad barnkonsekvensanalys.