Psykisk hälsa i en svår familjesituation
En utdragen konflikt, en vårdnadsprocess eller att kontakten med ett barn bryts kan tära hårt på både barn och vuxna. Här skriver vi om hur måendet kan påverkas, vad man kan göra för att ta hand om sig, och var det finns hjälp. Du behöver inte bära det ensam.
När det tar på psyket
Att leva i en långvarig konflikt eller i ovisshet om sitt barn är psykiskt påfrestande. Det är vanligt att känna oro, nedstämdhet, ilska eller utmattning, att sova dåligt eller att tankarna går i samma spår om och om igen. Det betyder inte att du är svag eller gör något fel utan det är rimliga reaktioner på en svår situation.
Om relationen till barnet plötsligt kraftigt försämrats eller avbrutits, är det normalt att hamna i kris. Ett sätt att tänka kring kris är att den består av fyra faser:
- Chock – situationen känns overklig, och man kan knappt ta in den. Detta kan vanligtvis pågå någon dag till en vecka.
- Reaktion – ilska, ångest, sorg, fysiska besvär som sömnsvårigheter och mag- och tarmproblem. Under dessa veckor till månader finns ofta ett stort behov att prata av sig och en risk för ältande.
- Bearbetning – här lugnar det sig lite, och man kan tänka klarare och utan lika starka känslor. Situationen upptar fortfarande en stor del av ens tankar och fokus. Detta håller i sig något halvår till år.
- Nyorientering – även om den barnets avståndstagande inte upphör, går det att hitta mening och glädje i livet, som dock aldrig blir exakt som förr. I denna fasen, som håller i sig livet ut, hittar man en ny identitet efter krisen.
De allra flesta mår bättre efter ett tag, även utan att situationen löser sig. Men det är också möjligt att man till en början mår relativt bra och att de svåra känslorna kommer först efter ett tag.
Om det dåliga måendet håller i sig utan att förbättras över tid, eller blir för tungt att bära, är det ett tecken på att det är dags att söka stöd.
Hur barn kan påverkas
Barn känner ofta av spänningar mellan vuxna, även när man tror att de inte märker något. En utdragen konflikt, ett kontaktavbrott eller känslan av att vara kluven mellan två man älskar kan vara tungt för ett barn. Det kan visa sig som oro, sömnsvårigheter, svårt att koncentrera sig och känslighet för intryck, ilska, eller att barnet drar sig undan. Svårigheter i kamratrelationer är vanliga, likaså högre skolfrånvaro, depression och ångest.
- Det finns en risk att vården tolkar barnets beteenden som tecken på NPF-problematik. Som förälder behöver man ofta vara tydlig med vårdpersonal och ibland kräva att få vara delaktig i utredningar. Det är viktigt att vårdpersonal får veta om barnets styrkor och svagheter innan lojalitetskonflikten så att de bättre kan ställa rätt diagnos.
- Barn kan också utveckla psykisk sjukdom, exempelvis depression och tvångssyndrom, till följd av den slitsamma lojalitetskonflikten. Detta behöver behandlas, men även här kan man som förälder behöva ligga på för att vården inte bara ska behandla symtomen utan också grundorsaken, oftast genom socialtjänstens stöd som syftar till att hjälpa barnet återfå en trygg relation till båda föräldrarna.
Om barnet mår dåligt på sätt som går ut över skolan eller så att vården är inkopplad, är det möjligt att be socialtjänsten om ett SIP-möte (där SIP står för Samordnad Individuell Plan), där olika aktörer runt barnet får mötas och få en samsyn kring barnets behov och vägen framåt.
Ta hand om dig själv
Du orkar vara den trygga vuxna ditt barn behöver längre om du också tar hand om dig. Det är inte själviskt, utan nödvändigt.
- Försök hålla i det vardagliga – sömn, mat och rörelse i den mån du orkar. Om sömnen är svår, finns det ofta skonsamma sömnpreparat läkare kan skriva ut.
- Håll kontakten med andra. Isolering gör nästan allt tyngre. Prata med någon du litar på. Gå på VBUs samtalskvällar.
- Sänk kraven på dig själv. Du behöver inte göra allt, eller göra det perfekt.
- Be om hjälp i tid – av vänner, vården, eller en stödlinje. Att höra av sig är en styrka.
- Försök skilja på det du kan och inte kan påverka. Lägg din kraft där den gör skillnad.
När du bör söka professionell hjälp
Sök hjälp om måendet håller i sig, påverkar din vardag, eller känns för tungt att bära själv. Du kan vända dig till din vårdcentral, och vid behov till en psykolog eller psykoterapeut. Även kyrkans diakoner kan vara bra stöd. Det är inget du behöver vänta med tills ”det blir riktigt illa”.
- Vårdcentralen är oftast första steget för samtalsstöd och bedömning.
- 1177 ger sjukvårdsrådgivning dygnet runt, på telefon och webb.
- Mind Självmordslinjen finns dygnet runt på 90 101 om tankarna känns mörka.
- Kommunens föräldramottagningar – ofta knutna till socialtjänsten – kan erbjuda krissamtal.
- Kommunens stöd för personer som upplevt våld i nära relationer kan ofta ge stödsamtal.
- Vid akut fara – ring alltid 112.