När ett barn plötsligt eller gradvis tar starkt avstånd från en förälder kan det vara både chockerande och svårt att förstå. Särskilt förbryllande kan det vara när barnet tidigare haft en nära och trygg relation till föräldern och avståndstagandet verkar oproportionerligt i förhållande till det som faktiskt har hänt.

Det finns sällan en enda förklaring. Ett barns motstånd mot kontakt med en rimligt god förälder kan analyseras utifrån fyra slags samverkande orsaker:

• En eller flera vuxna som påverkar barnets attityd till den avvisade föräldrar genom negativa budskap, hindrande av kontakt, och andra negativa beteendemönster.
• Brister i den avvisade förälderns egna beteenden, som även om de är lindriga och vanliga bidrar till barnets avståndstagande när det finns flera andra orsaker samtidigt. En redan avvisad förälder i kris kan dessutom bete sig på sätt som ytterligare skrämmer barnet eller gör det obekvämt för barnet att komma närmare igen.
• Barnets egen personlighet och mognadsprocesser bidrar till att avvisandet blir ett faktum. Många barn upplever att vuxna försöker påverka deras relation till andra vuxna negativt, men få avvisar kategoriskt en förälder. Barn från ungefär 9 års ålder, då barnets moraliska tänkande hunnit utvecklas något och barnet i ökande grad ser sig om en självständigt tänkande person, är mer sannolika att avvisa en förälder.
• Omgivningens agerande, bland annat släkt och vänner som bekräftar barnets berättelser om förälderns uselhet, socialtjänstens ibland långdragna processer där barnet får återberätta och därmed befästa sin uppfattning och negativt formade minnen, alla kan hjälpa eller stjälpa i relationen mellan barnet och den avvisade föräldern.

När ett barn börjar ta starkt avstånd från en förälder som barnet tidigare har älskat, varit nära eller identifierat sig med, kan det vara mycket svårt att förstå. Ur ett psykodynamiskt perspektiv kan ett sådant avståndstagande ibland ses som ett sätt för barnet att försöka hantera en inre konflikt som blivit för smärtsam eller komplicerad.

Barn är känslomässigt beroende av sina nära relationer. Om barnet upplever att kärleken till den ena föräldern står i konflikt med lojaliteten till den andra, kan det bli svårt att samtidigt bära motstridiga känslor: kärlek och ilska, längtan och rädsla, besvikelse och behov av närhet. Denna förmåga – att kunna hålla både positiva och negativa känslor inför samma person samtidigt –brukar inom psykodynamisk teori beskrivas som ambivalenstolerans. När den förmågan sätts under stark press kan barnet behöva förenkla den känslomässiga verkligheten.

Ett möjligt försvar är då splitting, eller klyvning. Det innebär att sådant som egentligen hör ihop delas upp i tydliga motsatser: en person blir helt god och trygg, medan en annan blir helt dålig, farlig eller kärlekslös. För barnet kan detta ge en tillfällig känsla av ordning och säkerhet. Det som är svårt och motsägelsefullt blir mer hanterbart när världen delas upp i svart och vitt.

Problemet är att barnet inte bara har en relation till sina föräldrar – barnet bär också delar av dem inom sig. Barn identifierar sig med båda sina föräldrar genom temperament, kropp, språk, intressen, minnen och sätt att vara. Om en förälder blir starkt avvisad kan därför också sådant hos barnet självt som förknippas med den föräldern bli svårt att acceptera. Barnet kan då försöka hålla sådana delar på avstånd, ungefär som om det vore nödvändigt att säga: ”Det där är inte jag.” På så sätt kan avvisandet av föräldern också bli ett avståndstagande från delar av det egna jaget.

En annan process som kan uppstå är projektion. Det betyder att känslor som är svåra att känna igen eller bära inom sig i stället upplevs som om de tillhör någon annan. Barnets egen ilska, skuld, rädsla eller osäkerhet kan då lättare upplevas som något som helt och hållet kommer från den avvisade föräldern.

Den avvisade föräldern kan också få rollen som syndabock, alltså en person som får bära en oproportionerligt stor del av det som familjen upplever som smärtsamt, konfliktfyllt eller hotfullt. Det kan skapa en känslomässig struktur där mycket blir begripligt genom en enda förklaring: ”Det är den här personen som är problemet.”

Med tiden kan barnets minnen och tolkningar också påverkas. Positiva erfarenheter kan få mindre utrymme, medan negativa händelser förstoras eller ges en ny innebörd. Neutrala handlingar kan börja uppfattas som hotfulla, själviska eller manipulativa. Det innebär inte nödvändigtvis att barnet medvetet ljuger. Barnets upplevelse kan vara helt verklig för barnet i stunden. Ett barn kan genuint känna rädsla, ilska eller avsky och samtidigt ha utvecklat den förståelsen inom ett känslomässigt sammanhang som präglas av konflikt, lojalitet och stark påverkan från nära relationer.

För den avvisade föräldern kan detta vara särskilt smärtsamt, eftersom barnet kan låta mycket övertygat och samtidigt verka ha förlorat kontakten med delar av den tidigare relationen. Ur ett psykodynamiskt perspektiv behöver det inte betyda att den tidigare anknytningen eller kärleken är borta. Den kan i stället ha blivit svår för barnet att ha tillgång till, eftersom den väcker för mycket konflikt, skuld eller oro.

Det kan därför vara hjälpsamt att förstå barnets avståndstagande inte bara som ett ställningstagande, utan också som ett möjligt försök att skapa psykisk ordning i en situation som blivit känslomässigt överväldigande.

Om barnet känner stark oro inför kontakt med en förälder kan själva undvikandet ge en omedelbar lättnad. Om ett möte ställs in, ett telefonsamtal inte blir av eller barnet slipper prata om föräldern, sjunker ångesten för stunden. Inom psykologin kallas detta negativ förstärkning: ett beteende blir starkare eftersom det leder till att något obehagligt försvinner.

Problemet är att den kortsiktiga lättnaden samtidigt kan göra rädslan mer långvarig. När barnet undviker kontakt får det färre möjligheter att upptäcka att mötet kanske inte blir så svårt, farligt eller obehagligt som det föreställt sig. Barnet går då miste om sådana korrigerande erfarenheter som skulle kunna nyansera bilden av föräldern och minska oron över tid. I stället kan de negativa föreställningarna få växa ostörda. När barnet redan förväntar sig att föräldern är farlig, självisk, arg eller opålitlig blir det också lättare att lägga märke till sådant som bekräftar den bilden. Neutrala eller tvetydiga handlingar kan tolkas mer negativt, medan positiva erfarenheter får mindre betydelse eller förklaras bort.

På så sätt kan ett självförstärkande system uppstå. Oro leder till undvikande. Undvikandet ger lättnad och känns därför som rätt beslut. Samtidigt minskar möjligheten till nya erfarenheter som skulle kunna motsäga barnets negativa föreställningar. När bilden av föräldern blir allt mer negativ ökar i sin tur oron inför nästa kontakt, vilket gör behovet av att undvika ännu starkare.

Detta kan skapa särskilda svårigheter när situationen ska förstås av socialtjänst eller andra professionella. Barnets upplevelser och känslor behöver självklart tas på allvar, men en stark känsla av rädsla eller motvilja säger inte i sig hur den har uppstått eller vad som vidmakthåller den. Om barnets uttalade motstånd leder till att kontakt skjuts upp under lång tid kan undvikandet hinna befästas ytterligare. Varje period utan kontakt kan då minska möjligheten till korrigerande erfarenheter och göra nästa möte ännu mer laddat. Det som på kort sikt hjälper barnet att få kontroll över sin ångest kan alltså på längre sikt bidra till att både rädslan, avståndstagandet och den negativa bilden av föräldern förstärks.

För den avvisade föräldern kan detta vara oerhört frustrerande, särskilt om man upplever att varje vecka utan kontakt gör situationen svårare. Samtidigt behöver socialtjänsten få möjlighet att göra sitt arbete, bedöma risker och förstå barnets situation. Det kan därför vara viktigt att försöka hålla fast vid tålamod utan passivitet. Att lugnt och återkommande beskriva sin oro för hur långvarigt undvikande kan påverka barnet, efterfråga en tydlig plan och hålla fokus på barnets behov är ofta mer hjälpsamt än att försöka pressa fram snabba beslut.

Tålamod utan passivitet gäller också relationen till barnet. Om det är möjligt och förenligt med de ramar som finns bör föräldern fortsätta söka kontakt på ett varmt, tryggt och lågmält sätt, även när barnet inte svarar eller avvisar kontakten. Det kan handla om korta meddelanden som signalerar kärlek, omtanke och tillgänglighet utan krav på svar, förklaringar eller lojalitet. Förälderns egen sorg, ilska och känsla av orättvisa kan vara mycket stark, men i kommunikationen med barnet behöver dessa känslor så långt som möjligt läggas åt sidan. Barnet ska inte behöva trösta föräldern, försvara sitt avståndstagande eller bära skulden för förälderns smärta.

Det viktiga budskapet kan i stället vara något i stil med: Jag finns här. Jag älskar dig. Du behöver inte ta hand om mina känslor och du behöver inte välja sida. En sådan stabil och kravlös närvaro kan hjälpa till att bevara en känslomässig bro till barnet även under en period då den faktiska kontakten är liten.