Sikström, S. et al.
What you say and what I hear—Investigating differences in the perception of the severity of psychological and physical violence in intimate partner relationships
Abstract
The correct communication of the severity of violence is essential in the context of legal trials, custody cases, support of victims, etc., for providing fair treatment. A narrator that communicates their experiences of interpersonal violence may rate the seriousness of the incident differently than a rater reading the narrator’s text, suggesting that there exist perceptual differences (PD) in severity ratings between the narrator and the rater. We propose that these perceptual differences may depend on whether the narrative is based on physical or psychological violence, and on gender differences. Physical violence may be evaluated as more serious by the receiver of the narrative than by the narrator (Calibration PD), whereas the seriousness of psychological violence may be difficult to convey, leading to a discrepancy in the seriousness ratings between the narrator and the rater (Accuracy PD). In addition, gender stereotypes may influence the seriousness rating (Gender PD), resulting in violence against women being perceived as more serious than the same violence against men. These perceptual differences were investigated in 3 phases using a new experimental procedure. In Phase 1, 113 narrators provided descriptions and seriousness ratings of self-experienced physical and psychological violence in relationships. In Phase 2, 340 independent raters rated the seriousness of 10 randomly selected narrations from Phase 1. In Phase 3, the genders in the narrations were changed to the opposite gender, and seriousness ratings were collected from 340 different raters. Our results confirmed the hypothesized perceptual differences. Violence to male victims was considerably more likely to be seen as severe when the raters were misled to believe the victim was a woman. We propose that these data provide practical guidelines for how to deal with misinformation in the communication of violence. The data also show that mean values and the confidence of such severity ratings need to be adjusted for several factors, such as whether it is self-experienced or communicated, the type of violence, and the gender of the victims and raters.
Sikström, S. et al.
Weighting power by preference eliminates gender differences
Abstract
Power can be applied in different domains (e.g., politics, work, romantic relationships, family etc.), however, we do not always reflect on which domains we have power in and how important power in these domains is. A dominant idea is that men have more power than women. This notion may be biased because the concept of power is associated with public life. We introduce the concept of preference-weighted power (PWP), a measure of power that includes different domains in life, weighted by the domains’ subjective importance. Two studies investigated power from this perspective. In Study 1, participants generated words related to power, which were quantified/categorized by latent semantic analysis to develop a semantic measure of the power construct. In Study 2, we computed a PWP index by weighting the participants’ self-rated power in different power domains with the importance of having power in that domain. Together the studies suggest that men have more perceived power in the public domain, however, this domain has a lower preference weighting than the private domain where women have more power than men. Finally, when preferences for power in different domains were considered, no gender differences were observed. These results emphasize gender difference in different domains and may change how we perceive men’s and women’s power in our society.
Emma Fransson, barnpsykolog och Med dr, Anders Hjern, barnläkare och professor, Malin Bergström, barnpsykolog och Med dr.
Barn i växelvis boende – en forskningsöversikt
Abstract
Varje år separerar föräldrar till ungefär 50 000 barn i Sverige. Sedan 1980-talet bor en ökande andel av dessa barn växelvis efter separationen. Växelvis boende innebär att barnen flyttar regelbundet mellan sina föräldrars respektive hem och bor ungefär lika mycket hos båda. En högre andel barn bor i växelvis boende i Sverige än i något annat land, ca 35-40 procent av de barn som har särlevande föräldrar, totalt cirka 200 000 barn.
Denna rapport har skrivits av forskare i Elvis-projektet på CHESS vid Stockholms Universitet/Karolinska institutet på uppdrag av Socialstyrelsen. Den ger en sammanfattning av den forskningsbaserade kunskapen om hälsa och välbefinnande hos barn i växelvis boende. När det gäller barn under sex år, där kunskapsläget är mest osäkert, ger rapporten en heltäckande bild av den internationella forskningen, inklusive en översikt av den psykologiska teoribildningen på området. För skolbarnen finns det ett ganska stort antal svenska studier och därför har vi här valt att lägga fokus på dessa och endast komplettera med särskilt relevant forskning från andra länder. Att det finns mer forskning kring skolbarn beror delvis på att växelvis boende är vanligare för de åldersgrupperna, men främst på att man lättare kan ta in deras egna åsikter och erfarenheter, medan forskning kring de yngre barnen är mer komplicerad metodologiskt sett, och därför mer resurskrävande.
Anknytningsteorins betoning av kvaliteten i interaktionen mellan små barn och deras vårdgivare ger anledning att särskilt skärskåda konsekvenserna av växelvist boende för de yngsta barnen. Resultaten från studierna av barn 0-3 år ger inte en entydig bild av barns välbefinnande och anknytningsrelationer. Flera av de få studierna håller låg vetenskaplig kvalitet och studerar små grupper. En tillräcklig empirisk bas för de yngsta barnen i växelvis boende saknas därmed. Sammantaget visar studierna att föräldrars samarbetsförmåga, sätt att hantera konflikter och lyhördhet för barnets behov spelar större roll än boendeform.
I rapporten presenteras tio svenska tvärsnittsstudier av skolbarn från 10 års ålder i stora nationellt eller regionalt representativa surveyundersökningar samt en studie med biologiska data. I en majoritet av studierna rapporteras barn i växelvis boende ha mindre psykisk ohälsa och bättre välbefinnande än jämnåriga som bor med bara en förälder. Detta mönster är likartat hos pojkar och flickor. Tvärsnittsdesignen i samtliga studier gör dock att man bör vara försiktig med alltför definitiva slutsatser, eftersom denna design inte gör det möjligt att fullt ut ta hänsyn till skillnader i bakomliggande faktorer som t ex föräldrars hälsa, sociala situation och kommunikation sinsemellan.
Studier pekar på olika faktorer som kan tänkas förklara att barn i växelvis boende överlag verkar ha en större chans till god psykisk hälsa än barn som bor med enbart en förälder. Barn i växelvis boende har genomsnittligt bättre materiella resurser än barn som bor med bara en förälder. Även med god kontroll för socioekonomiska skillnader mellan olika slags familjer visar dock merparten av studierna att skolbarn och tonåringar i växelvis boende mår bättre än de som bor enbart med en förälder, varför det är rimligt att spekulera i andra fördelar med växelvis boende. En möjlig förklaring skulle kunna vara att barn i växelvis boende har tillgång till, och stöd från, båda sina föräldrar. Barn i växelvis boende har också oftare en god relation till båda sina föräldrar än de som bor med enbart eller mest med en förälder.
En rad kunskapsluckor identifieras i rapporten. Studier av god metodologisk kvalitet som fokuserar på de yngsta barnen, framför allt 0-3 år, saknas i särskilt hög grad. Longitudinella studier som har förutsättningar att mäta förändringar i psykisk hälsa och välbefinnande före och efter att föräldrar separerar är också mycket angelägna, liksom studier med ett individperspektiv som kan ge vägledning för beslut om boendeform för särskilt sårbara barn när föräldrar separerar. Ökningen av andelen barn som bor växelvis är en av de största förändringarna i barns livsvillkor i Sverige under de senaste åren. Det är också en förändring som är en uppenbart påverkbar faktor i barns liv. Det är således angeläget att resurser görs tillgängliga för att fylla de kunskapsluckor som identifieras.
Avslutningsvis kan konstateras att det saknas forskning som kan ge ett definitivt svar på vilka konsekvenser växelvis boende har för barns hälsa och välbefinnande efter att föräldrar separerat. Med denna begränsning är det ändå värt att notera är att inte finns någon studie som tyder på att barns hälsa skulle vara sämre i växelvis boende än i boende med enbart en förälder från 4 års ålder, men att avsaknaden av kunskap om barn 0-3 år gör att några slutsatser inte alls bör dras om denna åldersgrupp.