Vem ska myndigheterna tro på när ett barn tar avstånd från en förälder? Hur ska obekräftade anklagelser om våld hanteras? Och hur ser riksdagspartierna på barns rätt till båda sina föräldrar, umgängessabotage och föräldraalienation?
Inför valet 2026 har VBU ställt samma frågor till alla riksdagspartier. Svaren visar tydliga skillnader i synen på rättssäkerhet, barnskydd och hur vårdnadstvister bör hanteras.
I vår analys sammanfattar vi partiernas ståndpunkter och lyfter de frågor som vi menar är avgörande för att barnets bästa ska kunna bedömas utifrån fakta, objektiva utredningar och hög kompetens – inte ideologiska utgångspunkter.
Läs analysen och bilda dig en egen uppfattning!
Här följer en analys samt summering av riksdagspartiernas svar på VBU:s frågor. Svaren har sedan använts för att bygga VBU:s enkät Familekompassen 2026.
Vänsterpartiet valde tyvärr att inte svara.
En analys av politisk splittring och barns utsatthet vid högkonfliktseparationer
För familjer som lever i skuggan av en högkonfliktseparation är vardagen ofta en kamp mot ett system som känns godtyckligt och ger en känsla av vanmakt. Särskilt drabbande är de fall där obekräftade anklagelser om våld eller psykisk ohälsa används som ett verktyg för att bryta kontakten mellan ett barn och en förälder, vilket resulterar i att barnet helt tar avstånd ifrån den anklagade föräldern.
Vår sammanställning av riksdagspartiernas svar visar på en djup ideologisk klyfta som får direkta konsekvenser för dessa familjer.
Helt olika synsätt på rättssäkerhet och barnskydd
Svensk familjepolitik är i dagsläget delad i två tydliga block med helt olika syn på hur staten ska hantera vårdnadstvister:
– Regel- och symmetriblocket (C, KD, SD): Dessa partier betonar behovet av standardiserade riktlinjer och mätbarhet för att minska socialtjänstens godtycke. De vill se en lagstadgad norm om gemensamt föräldraskap (50/50) även vid konflikt och förespråkar sanktioner mot föräldrar som utan saklig grund motarbetar barnets kontakt med den andra föräldern.
– Individ- och skyddsblocket (L, M, MP, S): Här ligger fokus på flexibilitet och barnets omedelbara skydd. Man motsätter sig en 50/50-norm och menar att varje fall är unikt. Inom detta block, särskilt hos S och MP, betonas att anklagelser om våld måste tas på största allvar även om de inte är bevisade i straffrättslig mening.
Anklagelser som vapen eller varningssignal?
Frågan om hur rättssystemet ska hantera anklagelser om våld eller psykisk ohälsa är där klyftan är som mest smärtsam för drabbade familjer. S framhåller att beviskraven i vårdnadsmål är lägre än i brottmål. Det räcker med en ”framåtsyftande riskbedömning” för att begränsa umgänget, vilket innebär att en förälder kan förlora kontakten med sitt barn utan att något brott , eller generell anklagelse har styrkts.
Å andra sidan varnar C, KD och SD för att detta system kan missbrukas. De pekar på att falska eller ogrundade anklagelser används strategiskt för att utesluta den andra föräldern, och de vill därför se konsekvenser för umgängessabotage. M intar en mittposition där de betonar att domstolarna bäst prövar bevisen men noterar att ogrundade anklagelser kan vara straffbara.
Föräldraalienation – vetenskap eller inte?
När ett barn helt tar avstånd från en tidigare älskad förälder utan saklig grund, aktualiseras begreppet föräldraalienation. Här är partiernas svar diametralt motsatta:
SD och KD ser detta som ett allvarligt problem som ska likställas med psykisk misshandel och alltid utredas.
MP och S avfärdar begreppet som ”pseudovetenskap” och menar att det används för att tysta barn och dölja verkligt våld.
M erkänner att manipulation förekommer i enskilda fall men anser att begreppet saknar tillräckligt forskningsstöd.
VBU menar att denna oenighet resulterar i en rättsosäkerhet där barnets avståndstagande kan tolkas antingen som ett rop på hjälp mot en våldsam förälder eller som ett resultat av den andra föräldrens påverkan – helt beroende på vilken utredare eller domstol man möter.
Behovet av en objektiv hypotesprövning
För de familjer vår organisation stöttar är den nuvarande bristen på specialistkompetens inom socialtjänsten uppenbar. Alla partier är eniga om att kompetensen måste höjas, men förslagen skiljer sig åt.
Som stödorganisation efterlyser vi en metodik som bygger på hypotesprövning. I stället för att slentrianmässigt luta sig mot ”barnets vilja” – som hos barn i lojalitetskonflikt kan vara en spegling av den ena förälderns vilja – måste utredarna våga ställa de svåra frågorna:
- Var barnet avståndstagande före separationen?
- Finns det faktiska spår av de påstådda anklagelserna i journaler eller polisregister?
- Använder barnet ett språk eller delar information som inte är adekvat för dess ålder?
Det är intressant att MP och S, och i vissa avseende L och M är tydliga med att barn inte skall tvingas att vara med en våldsam förälder; helt i linje med våra egna värderingar, därav vår efterlysning av hypotesrövningar i syfte att identifiera VEM det är som är våldsam istället för att enbart förlita sig på ena partens muntliga historia TROTS att barnet eventuellt också ger uttryck för denne förälderns åsikt.
Om myndigheterna inte förstår den bakomliggande orsaken till barnets agerande riskerar det att bli med förövaren; antingen genom att myndigheten beslutar om vårdnad, boende och umgänge med en våldsam förälder barnet tar avstånd ifrån, eller att myndigheten beslutar om vårdnad, boende och umgänge med en förälder som utnyttjar barnet som vapen i syfte att vinna fördelar i tvisten, men som barnet omedvetet påverkats till att liera sig med.
Vägen framåt
Det finns ljuspunkter i den politiska debatten. Det råder en bred enighet om att barn behöver ett eget oberoende ombud i dessa processer för att stärka deras rättigheter. Det finns också ett växande stöd, främst från KD, SD och delvis S, för att öka specialiseringen genom familjedomstolar eller särskilda avdelningar.
Vad VBU tycker
Ett barn som tar avstånd från en förälder kan göra det av många olika skäl. Det kan handla om att barnet behöver skydd från en våldsam eller omsorgsbristande förälder. Det kan också handla om påverkan, lojalitetskonflikter eller annan psykologisk manipulation från den andra föräldern. Båda möjligheterna måste prövas med samma noggrannhet.
För VBU handlar frågan därför inte om att utgå från en viss teori eller ideologisk utgångspunkt. Den handlar om rättssäkerhet. Ingen hypotes bör avfärdas på förhand, och ingen bör heller accepteras utan kritisk prövning. Myndigheternas uppgift är att utreda orsaken till barnets avståndstagande – inte att utgå från att orsaken redan är känd.
Ett rättssäkert system kräver därför strukturerade och evidensbaserade utredningsmetoder, hög specialistkompetens och en konsekvent hypotesprövning där alternativa förklaringar vägs mot varandra. Först då kan barnets bästa bedömas utifrån den enskilda situationen och inte utifrån ideologiska utgångspunkter eller generella antaganden.
Den politiska skiljelinjen inför valet 2026 handlar därför ytterst om vilken rättssäkerhet barn och föräldrar ska kunna förvänta sig. För VBU är svaret tydligt: varje barn har rätt till en objektiv utredning där alla rimliga förklaringar prövas och där beslut grundas på fakta, inte på förutfattade uppfattningar.